Den här bloggen är inte den enda kustfiske-bloggen i Bottenhavsområdet.
Manjula Gulliksson i Köpmanholmen, Ångermanland, har länge berättat om sitt fiske, mest med hjälp av bilder, i sin egna blogg på Facebook. Här hittar du den: https://www.facebook.com/fisken2018 . Bilden i det här inlägget är hämtad från bloggen där den utnämns till bästa bilden 2019.
Hon brukar också lägga ut en del artiklar och information med koppling till fisket, kusten och havet.
-Jag vill berätta om hur fisket fungerar. Nu har jag över 300 följare och det är ju roligt. Bloggen har under perioder varit vilande, men förra året var jag väldigt aktiv och lade ut mycket.
51-åriga Manjula är något så ovanligt som kvinna och yrkesfiskare. Det har hon varit sedan 2004. Visst finns det några andra kvinnor som arbetar i kustfiske-företagen längs Bottenhavskusten, men de ägnar sig mest åt förädling. Manjula är ute på sjön.
-Jag var en landkrabba som växte upp i inlandet, i Bredbyn i Ångermanland. Jag var till och med rädd för att hålla i en fisk, säger hon.
I början av 90-talet bodde hon i Kalmar och träffade sin man Stefan Nordin, som också bodde där men som kom från fiskarsläkt i Gävle.
-Vi flyttade ihop där nere 1993, men 1994 flyttade vi hit upp. Jag saknade snön.
Genom Stefan fick hon inblick i fisket. Han hade också en båt och fiskade lite.
-Jag jobbade inom vården, men det var för slitsamt för kroppen, så 2004 startade vi vårt fiskeföretag och fiskbutiken. 2010 skaffade jag fiskelicens.
Stefan har hela tiden funnits med lite i utkanten, men det är Manjula som varit yrkesfiskaren i familjen.
Visst är fiske också ett slitsamt arbete för kroppen. Säl och skarv gör att hon får göra mycket arbete till ingen nytta, men Manjula tycker ändå att vården är värre. Hon räknar med att fortsätta fiska många år till.
-Dessutom har jag mitt eget företag nu, så jag bestämmer själv när och hur jag ska arbete.
Fram till förra året arbetade Stefan på en bogserbåt i Husums hamn. Sedan han förlorade sitt arbete är tanken att de båda två ska arbeta heltid med fisket.
-Men det är förstås svårt att livnära sig på det. För mig är det bara ett halvtidsjobb. Det är bara under sommarhalvåret som jag har kundunderlag för att hålla butiken öppen och det är bara under en kort period på våren som jag kan sälja någon annanstans, då jag fiskar strömming till Hanells surströmmingssalteri.
Sommargäster och turister behövs för att kundkretsen ska vara tillräckligt stor.
Vintrarna går åt till pappersarbete och att laga redskap. I vår har det än så länge inte blivit något fiske, eftersom relingen på båten ska bytas.
Det är mest strömming och sik som Manjula fiskar, men även en del lax, öring och abborre. Manjula har en laxfälla, en sälsäkrad så kallad push up-fäll.
Det är färsk och rökt fisk som hon säljer. Hon har en filémaskin för strömming och röker sik, öring och lax, men i stort sett bara egenfångad.
-Det enda jag köper in är sik om jag inte har tillräckligt mycket själv.
På andra delar av Bottenhavskusten har tillgången på sik varit dålig de senaste åren.
-Men jag kan inte klaga. Jag har fått det jag behövt.
Böckling röker hon bara för privat bruk. Hon har dragit slutsatsen att hon inte lyckas få till den tillräckligt bra.
Inläggningar och annan förädling har hon inte börjat med.
-Det finns så mycket regler kring det, så tyvärr har det inte blivit av.
